lakritsfeber

Nu ligger läget till såhär att jag skall på begravning på torsdag, vilket som känns förjävla hemskt...
Jag kan inte riktigt svälja att morfar har lämnat oss.
Mi lillasyster är så bäst, för hon sade såhär "men nu sitter väl morfar uppe i himlen med gammelmormor och snuffe (våran hund) och spelar poker (han har massa pokaler från pokerturneringar).... Och så har han väl två ben också :]"
När hon sade det så blev jag bara så himla glad, jag menar han har det säkert jättebra nu!
Inget mera ont, inget mera sprutor, ingen protes.
Han man kan nästan säga att han lever igen...
Jag funderar på att skriva en dikt till honom, som jag kanske kan läsa upp på begravningen.
Eller lägga den på kistan, vem vet?
Ja kan väl lika gärna börja skriva en början till dikten här, så får folket läsa den :]

Du har levt många år
Och på slutet hade du inte mycket hår
Men det hämmade inte dig
För du hade ju din tjej
Du hade även bara ett ben
Men bara för det blev inte din charm klen
Du gav aldrig upp
Du var som en tupp
Upp i ottan
Gå på pottan
Och ibland när du gal
Så hördes det i varje sal
Du var den bästa
Av de flesta
Det får du aldrig glömma
Och om dig skall jag aldrig sluta drömma!

kanske lite komisk, men min morfar var rolig :]

peace and out
//becca

p.s. dikten är inte färdig d.s